livets lilla jolle

Det är hederlig och klassisk logik,
Att använda sig av kvällstidningsmetodik.
När något händer var god överdramatisera,
Dra ihop ett gäng och gör det gärna flera.
Det är en skön feeling när alla får samlas kring ett superlativ,
Eller ett prefix gör det bättre som klaveret med kliv.

Det är drama som gör livet värt att leva,
Om inte ens eget så att i andras veva.
Röra runt och smaka och smacka,
Skit i om storyn går att backa.
Det är känslan som gör upplevelsen unik,
Det är känslan som skapar dramatik.

Det är med det jag tröstar mig i livets ständiga förlust,
Att i dramatikens vågor kryssar jag från kust till kust.
Medans andra ältandes ångar fram i negativa kulingchockar,
Sitter jag leendes i min optimistjolle och rockar.

För om sjön suger så är färdmedlet alltid en tröst,
Att segla på sin självkänsla där medvinden är min inre röst.
Då kan dramatiken vara ett inslag som antingen båten eller egot stjälper,
Eller det som får en att skratta och på resan dig hjälper.
Så pusta ut och gör det gärna i livet segel,
För medvind är bra – så är seglarens regel.

en liten digitalbibel

hur blir det egentligen när man lagt skrivandet på hyllan,
när en blogg blir en del av den digitala myllan?
för det som var då blir lätt nu med en sökning,
och utan att man vet det har tiden blivit utsatt för en krökning.
det du trodde var något gammalt är plötsligt nytt,
och nu är dem i fejset – tiderna du flytt.

välkommen till webben där tider rusar fram och står still,
där ingenting kan glömmas och blir till digitalt ögonpill.
som ett binärt gigantiskt stilla hav,
med höga vågor och tidlöst nav.

glöm inte att förändringen på nätet är inget du rår för,
det är antingen något som smickrar eller stör.
var ödmjuk för det digitala som många gånger definierar vem du är,
oavsett antal selfies och måttet av hur mycket i dig själv som du är kär.

på nätet finns en gud som man tillbedja bör,
för ingen vill bli jagad av en nätadministratör.
så respektera nätet såsom nätet utnyttjar dig,
då kanske allting löser sig.

En sån där person

Med upsminkat nylle och svans i din tass,

Fyrkantig, svårvinklad, sned och rätt vass

Så tar du dig fram i den värld du befolkar,

Där allt blir till offer av hur du den tolkar.

Med blick och med fnysning du alla rum äger,

Gör godaste vin till en skitig vinäger.

Din stil är rätt tråkig, och du likaså.

Men jag hoppas att du ska få glädje ändå.

Den som hade gått sönder

Det gjorde ont överallt. I hela kroppen och utöver det i hela det skälvande livet. Det var som att det hade krupit in i varenda skreva av kroppen. Och alla de här skrevorna skulle förklaras in i minsta detalj för samtliga i närvaron. Om personerna runtikring inte hade insikt i samtliga skrevor kunde de givetvis inte förstå. Allt skulle förklaras in i minsta detalj. Utan att varje detalj hade genomgåtts till absurdum var det inte ett drägligt liv man levde. Det var så det drägliga livet kunde uppnås; genom att personerna i den direkta närheten hade en otrolig insikt, och i synnerhet förståelse. Utan förståelsen, empatin och de vänliga och uppmanande blickarna kunde den egna existensen inte mätas – och således kunde man inte existera.

Den egna existensen kunde således aldrig riktigt uppnås. För aldrig var det någon eller något som var perfekt nog. Personen kunde därför aldrig hitta till sig själv eller till sin egen lycka. Därför fortsatte det att göra ont, tills en dag då det plötsligt inte gjorde ont alls.

Han som inte ville ta plats men gjorde det på sitt eget sätt

Det var viktigt att säga ifrån. Det hade han lärt sig redan som barn. Men det är inte okej att bre ut sig i en alldeles för hög grad. Och att säga till någon är ju att ta plats, eftersom man faktiskt riktar uppmärksamheten mot sig. Således var han otroligt glad för den otroliga tekniken som 2000-talet hade bjudit på. Nu behövde han inte längre brottas med denna problematik. Med en enkel knapptryckning (ja, man sa fortfarande så trots touch-skärmar) kunde han nu peka ut rätt och fel på sociala medier och för sina nära och kära. Han tog kort på sådant som var fel och skrev arga öppna brev under pseudonym så fort han fick tillfälle.

Så körde han på hela sitt långa och argfokuserade liv (vilket han berättigade med ett så kallat ”stort rättspatos) tills han en dag lade sig ned för att dö. Det var först då han insåg att rädslan för att sticka ut och säga ifrån till någon i det riktiga livet (till skillnad från det overkligt virtuella) skapade det svängrum för de människor han kämpat så hårt mot hela livet. Det var en insikt det var tråkigt att dö tillsammans med.

att peka fuck you till blinda

Det är väldigt otrevligt att göra. Sen är det dumt också. För de blinda har nästan alltid en vän med syn som kommer att tjalla på dig. Därför är det bäst att du pekar finger först när de har gått förbi eller iväg. På det sättet ser ingen av dem.

Samma trick kan även användas på arbetsplatsen, personen du pratar om behöver nödvändigtvis inte ens vara blind.

Spel är spel, inget annat.

 

Med anledning av Carl-Magnus Helgegrens mer eller mindre virala story om hur han tog med sig barnen till Västbanken för att poängtera att spelande skulle vara mer eller mindre detsamma som att vilja bara med i krig själv har jag lust att diskutera lite kring detta. Inte bara eftersom jag själv har spelat ”krigsspel” mer eller mindre hela mitt liv, utan även för att jag mer eller mindre totalt livnär mig på e-sport gaming, hängt på internetcafén större delen av min uppväxt samt har studerat modern hebreiska och bott/jobbat i Israel i drygt 4 månader.

1. Jag förstår inte varför dataspel ska ifrågasättas som någon slags simulator för att man uppskattar krig, dödande och lidande.

Det är för mig ytterst oklart och verklighetsfrånkopplat hur den berömda och gemene mannen kan tro något sånt här. Det är en nöjesform precis likvärdig med att spela Fia med knuff. Därav är det väl ingen som någonsin tolkar Fia med knuff-älskare som människor som älskar att knuffa ut andra från samhällets kant för att gå i mål störst bäst och starkast i det riktiga livet. Eller är det så? Är det så att om du tittar på Game Of Thrones per automatik tycker det är helt okej att testa på incest, skaffa varaner för att inta andra städer eller kanske döda dina föräldrar?

Krigsspel/skjutspel/fps är en strålande form för ett gäng spelare att möta och vinna mot varandra. Det handlar inte om lustmord, blodbad eller att ”leva ut fantasier” på samma sätt som alternativen ovan inte heller gör det. Jag har tillbringat otaliga timmar, dagar och år spelandes datorspel. Både på internetcafé och online, och i synnerhet alltid tillsammans med vänner. Det här är ett spel precis som många andra där man träffar (i dubbel bemärkelse) nya vänner och bekanta. Flera av dem jag träffat under min tid som seriös gamer umgås jag fortfarande med, flera av dem jobbar jag med idag. Ingen av oss har blivit hänsynslösa mördare, inte jag heller för den delen.

Ingen av de otaliga gamers som jag träffat på senare i livet under min tid som programledare/producent inom olika E-Sport evenemang har heller någonsin visat sig vara våldsamma (E-Sport SM, DH Open, The International, Dreamhack, Dreamleague mfl). Tvärtom är det ofta sympatiska, trevliga och roliga människor som aldrig visat minsta anstymmelse till våldsamheter.

2. Skjutspel är värst, där dödar man varandra.

Däremot är spel som Fifa 14 helt okej. Så ska vi inte ta med våra barn till en läktare fylld av alkoholstinna testosteronmiffon som gärna träffas både för och efter matchen för att slåss? Eller slå ihjäl varandra, eller bara slå sönder bilar, butiker mm? Det är inte heller helt okänt. Även om det inte är den vanliga fotbollsentusiasten som slåss och mördar, så är kravallerna i många fall det handlar om fotboll ett faktum.

I somras var det en liten tillställning i Brasilien vid namn Fotbolls VM. Omdiskuterat var det minst sagt om hur landets befolkning lurats, felbehandlats och inte minst hur hela ekonomin kördes i botten för det här jippot. Däremot är det helt okej att barn spelar Fifa 14, det är ju ändå lite grann som att spela ”vanlig fotboll”, vilket alla vet är något extremt sunt och härligt. Bra lagsport. Till skillnad från att ”bara skjuta ihjäl varandra”.

Okunskapen slår till igen. Är ni medvetna om hur mycket lagspel, snack och kommunikation det krävs för att vinna i ett datorspel? Tror ni det är någon slag slump att exempelvis svenska CS:GO-laget NiP är så framgångsrika? Eller är det bara ett gäng snubbar som gillar vapen och krig vilket i förlängningen leder till att de är så framgångsrika? Jag tvivlar på det.

All fotboll är givetvis inte något ovärt. Men att godkänna detta spel som ”okej” ur en moralisk synpunkt tycker jag är ett intressant upplägg.

3. Krig är skit, det vet vi.

Det är ett faktum, vem vill leva i en krigszon? Ingen. Så ur ett sånt perspektiv tycker jag det är alldeles strålande att ta med sig sina barn och visa hur ovärt det är med krig. Det är ett faktum som många (inklusive vuxna) skulle kunna ta lärdom av. Extra bra att ta med dem till Israel/Palestina i tider som dessa. Det här är något jag verkligen tycker att fler människor kan göra, med eller utan sina barn. Att besöka Israel/Palestina och faktiskt skaffa sig en egen bild av vad som försiggår där nere borde alla svenskar göra. Intressant med hela Israel/Palestina frågan är ju att 99% av alla människor har en åsikt, i synnerhet att samtliga judar bär en skuld som maktgalna apartheidförespråkare. Sällan känner man till historien kring hur och varför situationen ser ut som den gör. I synnerhet på Gaza där Hamas har makten. Ett härligt gäng som bland annat förnekar rätten till Israels existens. Det är ett gäng som jag knappast tror någon förälder till introducera sina barn till.

Under min tid i Israel blev gråskalan ett faktum. Jag pratade med befolkning på båda sidor gränserna och alla hade sina åsikter och historier. Sällan är det lika lätt som en ledare i en svensk tidning, utan mer handlar det om väldigt gråa gråzoner. Där båda sidor har både good- och badguys. Farligt i dagens media är dock att bara dela in det i judarna och palestinierna. Det är inte samma sak. I Israel/Palestina är det i alla fall i min värld samma sak som i Sverige, en geografisk area bestående av individer; inte olika sidor där alla är unisona liktänkare.

Däremot tycker jag att det är otroligt snett att ta med sina barn till Israel/Palestina i syfte att visa på hur korkat ett spel som Call of Duty är. Har du testat att ta med dem till ett stort e-sport evenemang? Där spelare, fans och andra entusiaster har det hur roligt som helst. Här finns varken droger, kravaller eller ett helt lands befolkning som åsidosatts och tvångsflyttats till fördel för ett stort fotbollsjippo.

—

Jakten på datorspelare har blivit det nya videovåldet, eller rollspel som skulle visa sig var så farligt. Anmärkningsvärt att alla kända actionskådisar inte går bärsärk på sin fritid. De borde ju ha blivit så extremt skadade av alla sina rolltolkningar genom åren. Att inte Sylvester Stallone mördat hela byar i raseri eller att Angelina Jolie inte skjutit någon är ett mirakel. De borde ju vara helt skadade efter alla sina actionroller och pangande.

Jag tycker det är ett fint initiativ att visa och bilda sina barn i största möjliga utsträckning. Men i den här kontexten tycker jag att det bara blir för mycket. Gaming är så mycket mer än bara krig.